Robinsson

Jag såg på första avsnittet av den nya Robinsson-omgången häromkvällen. För många år sedan så anmälde jag mig till att vara med i det årets omgång. Minns inte vilket år det var. Jag kom så långt som att bli kallad till audition i Stockholm. Kom naturligtvis inte med och lika bra var nog det när jag såg vilket gäng de valt ut. Jag minns att jag då tänkte att de valde ut de mest suspekta typerna och inte de som verkligen ville satsa seriöst på att tävla. Fick lite känslan nu igen att det inte var så himla seriöst gäng som åkt dit. Och som vanligt blir det väl så att de seriösa röstas bort så snabbt som möjligt för att de utgör hot mot de andra. Egentligen är det hela ett ganska otrevligt relationsdrama som vi ska sitta och gotta oss åt på bästa sändningstid nu under våren. Det hade varit kul om de hade gjort om konceptet så att det verkligen handlade om överlevnadsförmåga utifrån de fysiska förutsättningarna och inte utifrån de gruppsociala förutsättningarna.
Eller tänk om de förlagt Robinsson till det arktiska området under vintertid istället. Det hade varit spännande.

Min väg, mina val

Det är titeln på f.d. statsminister Göran Perssons bok.
Jag har haft den som CD-bok i bilen de senaste veckorna när jag pendlat ner till renarna i Nederhögen. Det är han själv som läst in boken vilket ger den en extra dimension i och med att han vet var betoningarna etc. skall ligga. Den var överraskande intressant att lyssna på även om han är VÄLDIGT självgod vad gäller hans egna insatser i politiken. Inte minst för att den spänner över den period som jag själv varit politiskt aktiv i Miljöpartiet. Jag känner därför igen väldigt många händelser och får här en förklaring över varför (s) och statsminister Persson gjorde som dom gjorde. Bland annat när det gäller budgetförhandlingarna mellan (s), (v) och (mp), där jag själv varit inblandad i under perioden när jag dels satt i partistyrelsen och sedan även i mp:s budgetförhandlingsgrupp.

Mycket av det som Persson berättar är sådant som varit okänt utanför den inre kretsen i (s). Inte själva händelserna i sig men väl hur de hanterats, analyserats och diskuterats internt.

Jag rekommenderar var och en som är intresserad av politik att lyssna på den, inte läsa den.
Som kuriosa kan jag nämna att samerna nämns en enda gång i boken. Det är när Persson berättar om ett av många möten med Israel och dess premiärminister Ariel Sharon och premiärministern säger att han tycker att Sverige borde lösa sitt sameproblem innan man har åsikter om hur Israel skall lösa Palestinafrågan. Persson kommenterar inte vidare frågan. Tyvärr får jag väl säga. Men han tyckte väl inte att samefrågan var särskilt viktig! Margaretha Winberg är förvånande nog knappt heller nämnd, vad gäller personliga kommentarer utan bara kortfattat när hon utnämnts till olika possitioner.
För att få andra vinklingar på de politiska händelserna i (s) skall jag nu ge mig på Margaretha Winbergs och sedan Per Nuders memoarer.

Hällmålningar

I dag lämnade jag skotern åt sitt öde,
tog skidorna och for på en utflykt med föreningen Ohtsedäjjah-Sökarna
till Skärvången i norvästra Jämtland för att se på några hällmålningar som finns där. Vädret kunde inte vara bättre. Kallt på morgonen, en tunn skare, dagsmejja och en varm sol fram på dagen. Vi fick alltså en fantastisk dag med skön skidåkning, häftiga målningar och trevlig samvaro. Målningarna leder till många funderingar kring dels vad de föreställer och dels dess syfte. Människoliknande figurer och djur, älg eller ren, deras inbördes placering och symbolisering kan tolkas på många sätt. Det går inte att säkert säga vad som är rätt eller fel.
Genom att fota dem i högupplösning och sedan förstärka kontraster, färger och ljus i photoshop så går det att se nästan dolda detaljer och få ut mer än vad ögat på platsen kan ge.
Tolka själva vad som syns på bilden intill.

Virus

Min bästa vän åkte på ett virus för några dagar sedan. Trots att min vän var fullt vaccinerad. Helt hopplöst, helt utslagen. Jag konsulterade experthjälp, men det var inte mycket till hjälp. Efter några dagar så hade läkarvetenskapen hunnit ikapp och hjälp fanns att få (trodde jag). Det konstaterades att min vän drabbats av virus av typen MH690. Det var inte dödligt, men jäkligt irriterande eftersom det blommade upp oönskade grejer hela tiden. Jag gav medicinen som rekommenderades, med påföljd att vännen nästan dog. Helt utslagen. Fullständigt okontaktbar. Svarade inte på tilltal. Ingen huskur verkade hjälpa. Bara att fara till sjukhus med min vän alltså. Men det är långt dit och jag har inte haft riktigt tid med det, så min vän har fått ligga i koma i flera dagar.
På måndag ska jag emellertid fara dit med vännen.
Får se hur länge vännen blir inlagd. Ingen sjukförsäkring gäller så det lär säkert bli dyrt också.
Under tiden har jag fått ta kontakt med en annan gammal vän som uppdaterats på alla sätt och vis. Vilken tur att jag hade kvar åtminstone den vännen när nu den nya är på väg att ge upp livsanden. För att inte den också ska åka på samma virus så har jag proppat den full med gratis medicin, vilket jag hoppas ska räcka.
Tänk vad beroende man blivit av sina vänner på gamla dar.....

LO (djuret alltså, inte facket)

Idag hann jag med att både åka renarna och vara med på lodjursjakt. För den som inte vet det så är uttrycket "åka renarna" att man har passningen av renhjorden som är på vinterbete i skogen och att man åker runt dem för att se till att de inte avlägsnar sig åt fel håll och att de inte störs i onödan eller skingras av rovdjur. Ett varv runt renarna kan vara allt från någon mil till 7-10 mil beroende på betestillgång, snöförhållanden och årstid.


Förutom ett antal lodjur och några järvar samt en hel del skotertrafik så var det "lugnt" i området. Därför kunde jag ägna eftermiddagen åt att vara med på en lodjurjakt. Först som passkytt och sedan som skidåkande "hund". Det första blev tämligen misslyckat då de två lodjuren gick precis mellan mig och nästa passare. Han såg dem men inte jag. De två skidåkare som varit efter dem i spåret samt en stövare som med dåligt resultat försökte simma efter dem i snön var svettiga och trötta när jag föreslog att vi skulle göra ett omtag pånytt. Vi var på ett berg där jag av erfarenhet vet hur lodjuren brukar röra sig och jag erbjöd mig då att överta skidåkandet och vara "hund".


Jag åkte runt berget så att jag mötte lodjuren och genom skällande och hojjtande kunde få dem att vända tillbaka mot skyttarna. Skidföret var ypperligt och en njutning att få åka. Det gick vägen och ett av lodjuren sköts. Helt enligt instruktionsboken.


Den läsare som eventuellt reagerar mot att jakt på lodjur överhuvudtaget ska få förekomma måste komma ihåg att i renskötselområdet måste det råda en balans mellan antalet rovdjur och renarna. Precis som vi inte får ha för många renar och reglerar det genom slaktuttag så måste antalet rovdjur regleras genom någon form av jakt. I vår sameby har det vid årets inventering visat sig finnas 9 lodjursföryngringar (honor med ungar) I tillägg till det finns det naturligtvis ett antal hannar och honor utan ungar. Man brukar räkna med en multiplikator av 5 eller 6 för att hamna pådet rätta antalet individer. En medelstor sameby av vår storlek kan klara att ha max 4 föryngringar av lo för att inte rovdjursförlusterna ska bli för stora. Hos oss finns det alltså et stort utrymme för att bedriva skyddsjakt på Lo.


Kom också ihåg att den ersättning vi får från staten för antalet föryngringar ska kompensera oss för de förluster som rovdjuren orsakar. Det är inte något bidrag vilket många oinsatta insändarskribenter brukar påstå. Ersättningsnivån för en föryngring har dessutom inte höjts sedan 1995 när det "nya"systemet med ersättning per föryngring inrättades. Värdet på varje förlorad ren har däremot ökat sedan dess vilket alltså inte kompenserats.


Visst, statens totala kostnad för rovdjursersättningen har ökat mycket under samma tid, men det beror helt och hållet på att antalet rovdur har ökat sett på nationell nivå.


En balans mellan rovdjur och renar innebär således att man kan bedriva jakt på rovdjur när de är för många och låter bli att jaga när de är få. Inget konstigt alltså och traditionellt det sätt som samerna genom tiderna reglerat rovdjurstammen.

Sametingselände

Jag är upprörd!
Som vanligt, skulle jag kunna säga, över Sametingets undfallenhet mot en politisk pajas.
Nu ska jag skriva en massa skit om Sametinget. Sluta läs här den som inte vill bli upprörd åt ena eller andra hållet.

Som jag tidigare berättat här så krävde ett antal (15st. jag skrev visst 16 förut men det var fel) sametingsledamöter att ett extra plenum skulle kallas in. I går kväll hade Sametingets presidieordförande (i enlighet med arbetsordningen) kallat till ett telefonsamrådsmöte med styrelsen och presidiet för att " efter samråd inom presidiet och med styrelsen bestämma tid och plats för det extra plenumet". Eftersom jag ingår i presidiet så var jag med. Kansliet meddelade att ett normalt plenum kostar i snitt 972 000 kr. Pengar som inte finns budgeterade. Alla bordlagda ärenden från Åsele skall tas upp och däribland Sametingets internbudget.
Konsekvensen av ett extra plenum blir att annan verksamhet inom Sametinget måste bantas med kostnaden för det extra plenumet. Samrådsmötet ansåg att det extra plenumet skulle kunna genomföras på en dag plus resdagar, vilket kommer att kosta ca 600 000 kr. Det är helt otänkbar att vi skall hinna med alla de bordlagda ärendena på bara en dag vilket kommer att få som konsekvens att fleratlet av ärendena kommer att bordläggas ytterliggare en gång och få tas upp av det nyvalda Sametinget (val den 17 maj) i höst.

Jag föreslog att ordföranden skulle använda sig av §11 och som det står: "undantagsvis ställa in ett plenum när det föreligger särskilda skäl för det." Motiveringen skulle vara att det saknas pengar för att genomföra ett extra plenum. Mitt förslag förkastades naturligtvis naturligtvis av de övriga. Jag föreslog då att det extra plenumet skulle hållas i samband med invigningen av det nyvalda Sametinget i slutet av augusti för att minimera extrakostnaderna. Inte heller det förslaget föll i god jord. Hur det blev får ni veta i slutet av nästa vecka när det offentliggörs.

För att återgå till vad jag skrev i inledningen om den politiska pajasen. Det är en och samma person som står bakom allt detta elände. Först lyckas han kuppa igenom ett förslag om att det är Sametinget i Plenum som skall anta den interna budgeten. Tidigare har det varit styrelsen som fastställt den. Sedan, på nästkommande plenum, så lägger han på sittande möte ett motförslag till styrelsens budgetförslag vilket innebär förändringar på flera miljoner och dessutom innebär att ett antal avtalsbrott mot ingångna anställningsavtal för personalen. Detta trots att hans parti ingår i styrelsen och dessutom innehar vice ordförandeposten. Ett klart misstroende mot styrelsen alltså.

Han lyckas få med sig en majoritet av ledamöterna för sitt förslag och i ren desperation begär styrelsen då bordläggning av ärendet, vilket man får med endast 1 rösts övervikt. (1/3 av ledamöterna behövs för en bordläggning).
Han tar då initiativ till att begära att ett extra plenum skall inkallas för att alla de bordlagda ärendena skall tas upp.
För något år sedan lade han, också då på sittande möte, ett förslag om att Sametingsledamöternas dagsarvoden skulle höjas rejält. Inte heller det fanns budgeterat och kostade ca 1 000 000 kr/år vill jag minnas. Det var ett populistiskt förslag och lockade även flera ledamöter från styrelseblockat att rösta för hans förslag och mot styrelsen. Naturligtvis reserverade jag och mitt parti oss mot även det förslaget. Hans förslag var i sig ett misstroende mot styrelsen vilken borde avgått redan då, vilket den naturligtvis inte gjorde.

Ja, just ja. En anledning till att så många ärenden var tvungna att bordläggas var att bl.a. han och några andra herrar upptog stora delar av tiden i talarstolen i ärenden som inte var beslutsärenden utan bara skulle läggas till handlingarna. Jag tror att det var väldigt medvetet. Ingenting han gör är utan baktanke. Och det är ingen politisk duvunge vi talar om. Han har varit ledamot sedan 1993 utom några år när hans parti bojkottade Sametinget. Dessutom har han varit Presidiets ordförande, är ordförande i Samefonden och i en gubbkommitté som kallas Självbestämmande kommittén. Han kallar sig samisk jurist och har skrivit flera böcker.
Han brukar skryta med att han har rekordet att hålla ett långt inlägg i talarstolen på ett plenum (Kiruna, året minns jag inte) Jag tror det var 3-4 timmar eller något sådant. (Vi har tyvärr ingen tidsbegränsning så länge de håller sig till ämnet)
I allt han har företagit sig i Sametinget sedan 1993, har han sett till att själv sko sig rejält ekonomiskt.

Det är alltså med beräkning han gör det han gör och absolut inte i politisk oskuldsfullhet. Hade han varit en svensk riksdagsman, tillika f.d. talman hade journalister grävt fram allt om honom och den politiska karriären hade varit över för länge sedan.
Men nu talar vi om den samiska världen och de samiska journalisterna och då grävs det ingenting med påföljden att han kan fortsätta att styra och ställa med Sametinget som han vill. Styrelsen följer hans minsta vink med påföljden att miljontals kronor måste omdisponeras så som han vill och personalen mår dåligt då de inte vet om deras tjänster måste dras in eller att de omplaceras till annan ort. Servicen till den samiska allmänheten kommer att försämras och myndighetsuppgifter kommer inte att kunna verkställas som de borde.

Det ruskiga är också att han lyckas få med sig så många andra ledamöter på sina tokiga förslag, utan att de nog inser konsekvenserna av dem. Han själv är däremot helt på det klara med konsekvenserna och flinar bara åt det.
För att han är så duktig så har hans parti nu föreslagit att han ska representera Sametinget på en studieresa till Kanada på departementets och EU:s bekostnad………
Om styrelsen godkänner det så blir jag inte förvånad, undfallen som den är.

Framgångar

Idag fick jag ett glädjande mail från vår internationellt aktive samejurist Mattias Åhren:

"Dear all,There are great news from the Swedish side this morning. The European Court on Human Rights has decided that it will try the Härjedalen Reindeer Grazning Case in full session. They have in other words deemed the case admissable. Very few cases reach this far, so it will be extremely interesting to see what happens now. In its decision, the Court ruled two of the claims made inadmissable, but the hart of the issue - the land rights - will be tried. Cheers, Mattias "

Ett stort steg framåt i rättskampen, men än är vägen lång att vandra.


Sedan är Tjirri, min sambo, rätt kaxig idag efter att nya numret av HD-entusiasten kommit ut. Hon är nämligen med på en helsida med två bilder och text under rubriken "Hunden med på hojen".

Hon säger, appropå artikeln, att det är mycket lugnare och mindre bullrigt att åka HD än renskötarskoter, i synnerhet efter senaste dagarnas skoterutflykter i djupsnön.

En normal arbetsdag för oss innebär 6-11 mil skoteråkande. Inte bra för vare sig hälsan eller miljön.

För övrigt så var det idag ändå sämre före än tidigare. Riktigt vidrigt faktikt. Såg dessutom på vädret att det skulle komma mera snö. *suck*

Mera snö

Jag tyckte för några veckor sedan att det räckte med snö. Därefter har det fortsatt att snöa och snöa. Uppemot en halv meter till. Det har gjort att skoterföret blivit ändå sämre. Det är helt enkelt svårt att ta sig fram där det inte finns ett spår sedan tidigare i botten. Man måste planera väldigt noga var man lägger spåret. Annars är risken stor att man blir fast. Även för renarna är det svårt att ta sig fram. Och om de kommer upp på ett skoterspår eller en plogad väg så kan de följa den i många kilometer. Kommer det dessutom en skoter eller en bil bakom så kan det bli mil åt fel håll.


På bilden har jag klivit av skotern och står till över midjan i lössnö. Det är svårt att illustrera på bild när man är ensam som fotograf. I veckan som var så gav jag mig utför ett berg (Nördberget vid Överhogdal) utan att vara säker på att det gick att ta sig ner med skoter. Förutom lössnön så var det mycket tät granpinnskog, stora stenblock och mycket brant. En del av våra renar hade farit in där efter att ha blivit jagade av en lofamilj. Jag skulle försöka få till ett nytt kantspår och alternativet var att åka en alltför stor omväg runt nästa berg. Vid sådana här tillfällen försöker man alltid att lägga spåret så att det i värsta fall går att ta sig tillbaka samma väg man kommit.

Men här kom jag till en gräns där det var att chansa eller ge upp och vända. Bilden nedan ger inte full rättvisa över vare sig snömängd, branthet eller skoglig täthet. Efter lite avverkning med medhavd såg lyckades jag bana mig väg ner och kom till slut fram till ån i botten (Hoan).

På alla åar och sjöar är det så mycket snö som tyngt ner isen och därmed har vatten trängt upp och bildat ett vattenskikt under snön. Det gäller att ha farten uppe och inte stanna när ett sådant parti ska passeras. Allt det här gör att det är ganska jobbiga dagar i renskogen om man inte har sådan tur att det går att hålla sig till befintliga spår.
Så nu räcker det definitivt med snö!