Idag for jag till Åsele med 63:an. (Linjebussen mellan Östersund och Umeå) Men det kändes svårt att fara hemifrån Glen i det fina vintervädret med gnistrande nysnö, sol och minus tio grader. Jag höll på att vända Östersund. Det är sista gången som jag far på ett Sametingsplenum som ledamot. Efter 16 år i Tinget så känner jag ingen större motivation längre. Få nya tankar eller idéer som jag inte redan hört kommer från talarstolen.
Det som denna gång ändå sätter lite guldkant på tillvaron är att ett sametingets miljöprogram skall läggas fram för beslut. Vi i Min Geaidnu har tjatat om detta sedan 1995 och nu finns det äntligen på bordet. Det vore skönt att få igenom det innan jag slutar.
Det är alltså Sametingsval i år den 17 maj och denna vecka är det sista under innevarande mandatperiod.
Sametingets plenum är numera fridfulla tillställningar och inte alls det bråkiga Ting som en del media forfarande envisas med likna det vid. Det har alltmer kommit att likna riksdagens arbete fast i en mindre skala. Precis som i riksdagen så råder det delade meningar i många frågor utifrån olika ideologiska perspektiv. Konstigt vore det väl annars. Ett representativt folkvalt organ som ska företräda ett helt folk representerar självklart olika åsikter.
De som menar att samerna måste bli helt eniga i frågor för att det svenska samhället skall bry sig talar mot bättre vetande. I ett demokratiskt organ skall det finnas utrymme för åsiktsskillnader. Att använda argument som att "Samerna är ju inte överens själva om att Sverige skall ratificera ILO-169 om ursprungsfolks rättigheter" för att slippa ifrån den för Sverige så besvärande frågan är bara svepskäl och inget annat.
Ett lika dåligt argument som att när riksdagsledamöterna på den s.k. Norrlandsbänken är emot en ratificering så blir det ingen. Skall vi vänta på de senare blir för en ratificering så får vi vänta i all evighet. Ibland måste man faktiskt acceptera en åsikt som majoriteten företräder. Det gäller både i Sametinget, i Riksdagen och i de olika partierna.
Det som denna gång ändå sätter lite guldkant på tillvaron är att ett sametingets miljöprogram skall läggas fram för beslut. Vi i Min Geaidnu har tjatat om detta sedan 1995 och nu finns det äntligen på bordet. Det vore skönt att få igenom det innan jag slutar.
Det är alltså Sametingsval i år den 17 maj och denna vecka är det sista under innevarande mandatperiod.
Sametingets plenum är numera fridfulla tillställningar och inte alls det bråkiga Ting som en del media forfarande envisas med likna det vid. Det har alltmer kommit att likna riksdagens arbete fast i en mindre skala. Precis som i riksdagen så råder det delade meningar i många frågor utifrån olika ideologiska perspektiv. Konstigt vore det väl annars. Ett representativt folkvalt organ som ska företräda ett helt folk representerar självklart olika åsikter.
De som menar att samerna måste bli helt eniga i frågor för att det svenska samhället skall bry sig talar mot bättre vetande. I ett demokratiskt organ skall det finnas utrymme för åsiktsskillnader. Att använda argument som att "Samerna är ju inte överens själva om att Sverige skall ratificera ILO-169 om ursprungsfolks rättigheter" för att slippa ifrån den för Sverige så besvärande frågan är bara svepskäl och inget annat.
Ett lika dåligt argument som att när riksdagsledamöterna på den s.k. Norrlandsbänken är emot en ratificering så blir det ingen. Skall vi vänta på de senare blir för en ratificering så får vi vänta i all evighet. Ibland måste man faktiskt acceptera en åsikt som majoriteten företräder. Det gäller både i Sametinget, i Riksdagen och i de olika partierna.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar